När rädslan tog över

I fredags hände det ofattbara, och hela min och din värld skakades om efter den hemska attacken i vår huvudstad. När rädslan tog över och jag tappade fotfästet, när allt förändrades på några sekunder för att efter några dagar landa i en annan verklighet.

I måndags skulle jag hålla min första klass, en klass jag fått ta över efter en fin kollega. Bara det är svårt – att ta över efter en hyllad instruktör. Jag skulle dessutom avsluta klassen med att hålla en tyst minut, kl 12. Det var den svåraste klass jag har hållt och samtidigt kanske den finaste. Tillsammans – jag tror på tillsammans – skapade vi en fin timme med närvaro. Genom att möta varandras blickar, landa inuti och dela stunden med varandra. Efteråt många tårar, kramar och tacksamhet.

Min upplevelse efter det som hänt är att de människor jag möter på gatan, bilister vid övergångsställen, människor på mataffären är HÄR. Istället för nerböjt huvudet, låta bli att stanna, hålla sig till sitt – att de möter min blick, med närvaro, bilarna stannar flera meter innan jag ens hunnit fram till övergångsstället och kassörskan pratar med mig, tackar och berättar om att det är extrapris på det jag missat.

Så fint! Ändå finns den där, oron. Jag blir på spänn när jag hör sirener, när jag ser lågtflygande flygplan, i stora folkmassor. Oron över om vi kommer vara samlade till kvällen, min familj och jag. Det gör att jag är ännu mer närvarande, känner tacksamhet och kärlek.

Jag söker svar, men kan inte finna några. Jag tror på att vi tillsammans kan förändra, men vet inte hur. Jag vill tro på att det goda inom oss kan övervinna rädsla, för det är i rädslan vi bygger murar, i rädslan vi skapar ett “vi” och “dom”. Att ta sig tid till att se, möta och lyssna på både sig själv och de du möter, att inte tro sig veta vad den andra ska säga, våga fråga och att sträcka ut en hand.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *