Förra sommaren bestämde jag mig för att ta hjälp med mina två problem, att jag inte kunde hålla tätt ordentligt och mitt misstänkta navelbråck.
Jag blev remitterad till Danderyd och fick mitt navelbråck konstaterat och tid för operation, redan i oktober förra året. Jag valde att avstå den tiden, då jag först ville göra min TVT och sedan återhämta mig från den. Jag hade 12 månader på mig efter min undersökning att tacka ja och boka en tid, så jag planerade för att få en tid under sommaren, för att slippa vara borta från jobbet alltför mycket.
I mitten av juni var det dags, och jag var väldigt nervös inför ingreppet. Tänk om det blir värre efteråt än innan, behöver jag verkligen göra detta… Min kirurg och alla de jag mötte på sjukhuset var helt fantastiska. Det var en dagoperation, jag fick fasta 8 timmar innan, och åka hem samma dag. Jag valde att få lugnande medel under operationen och var hela tiden medveten om min omgivning men kunde inte prata eller röra mig.
Problemen jag har haft med mitt bråck är dels en öm och obehaglig känsla i naveln, och en oro över att få en fot/hand in i magen. Jag har framförallt fått “peta in” magen i bråcket (öppningen) flera gånger om dagen. Det visade sig att det som stack ut genom bråcket var tarmkäxet, och att det var orsaken till mitt obehag. Tarmkäxet är ett av våra inre organ, som är fullt av blodkärl, lymfsystem och nervtrådar. Det fäster mor bukväggen och stöttar våra tarmar bla. När kirurgen efteråt berättade för mig att hon förstod mitt obehag och att det var bra att jag gjort operation, släppte mina skuldtankar och känslan om att jag bara inbillade mig mina problem. Jag har haft mitt navelbråck så länge jag kan minnas och enda gången jag inte haft känningar av det, har varit under den senare delen av mina två graviditeter.
Iochmed mitt arbete så blev jag sjukskriven i tre veckor efteråt, med restriktionerna att inte belasta magen alls de två första veckorna. Det var det mest utmanande efteråt – att inte koppla på magen när man ställer sig upp, köra bil, bära matkassar, skrattar… Rörelse för att hjälpa läkningen är bra, så promenader med Lufsen fungerade fint (efter ett par dagar, och han kände av min status och drog inte alls i kopplet) Kroppen talade tydligt om när jag inte var redo för något, för då blev jag trött.
Jag hade lite problem med omplåstringen samt ett stygn som vänt sig inifrån och ut. Därför fick jag åka till min vårdcentral vid två tillfällen och få hjälp med omplåstring samt borttagning av stygn. Allt har sett fint ut och mitt ärr ligger fint vid navelns ovansida.
Jag återupptog träningen igen efter fem veckor (förutom mina promenader och vandringen). Mitt fokus har varit att koppla hjärna – nerver – muskler samman igen efter att hjärnan fått “stänga ner” området. Det är inte lätt och bland det svåraste som finns. Att veta vad man ska göra, hur det ska kännas men inte lyckas åstadkomma det på en gång. Rörelser kan vi alla göra med vår fantastiska kropp, att medvetet göra de från kärnan är desto svårare. Jag märker tydligt av var det är jag har mina utmaningar och blir “nervtrött” efter en stunds arbete – men det går framåt! Glädjen över att få känna svettlyckan, endorfiner, galen träningsvärk och märka av progressionen är u n d e r b a r!
Även om jag har kunskapen om vad och hur jag ska göra med min rehab är det fantastiskt att få träna med ett proffs hemma vid skärmen, via Yogobe. Här finns det ett gäng med klasser att göra, med fokus på att stärka sig själv inifrån och ut, tex med MammaMages grundare Katarina Woxnerud.
Så här 7 veckor efter operationen är det fortfarande ovant vid att magen är “hel” och vanan med att smeka mjukt över naveln för att känna om jag behöver “peta in” börjar så sakta att försvinna. Jag ser med spänning framemot att få fortsätta utmana mig och min kropp och imorgon är det dags för mig att jobba som klient med en egen PT – wihoo!