När man är redo att dela med sig

För fyra år sedan hörde jag ord skrivna av Sofia Sivertsdotter för första gången. De träffade rakt i hjärtat, vibrerade i kroppen och gjorde stort avtryck i mig. Det tog inte lång tid innan jag själv köpte mig hennes bok “Strimmor av ljus” och läste ur den lite på måfå varje dag.

När jag sedan började att instruera yoga, så blev det så självklart att hennes ord med i början, under och efter klassen. Deltagare har ofta frågat om orden jag läser och jag har inte alltid känt det som självklart att jag vill dela med mig av var man kan köpa boken. Fram tills nu! Nu är jag redo att dela med mig av var man köpa hennes underbara böcker, och jag har blivit återförsäljare av dom! Det gör mig så glad att få ta emot, packa upp hennes vackra paket, för att ta med mig hennes skapelser till klasserna, för att låta de flytta hem till någon annan, där de får landa och sprida sin trygghet och sinnesro.

Jag har nyss börjat läsa “Ord för dagen” Korta texter och reflektioner vilka kan läsas på morgonen för att sätta tonen på dagen, eller innan du lägger dig för att reflektera över dagen. Jag ser med spänning framemot att ta emot “Eftertanke” för att komma ett lager djupare.

 

Sofia – dina ord “Så kom dagen” har haft större inverkan i mitt liv än jag kan förstå! Plötsligt så öppnar sig dörrar, andra stängs, nya stigar utforskas och livet ser helt annorlunda ut ön vad jag kunnat föreställa mig!

Så kom dagen då drömmarna inte kunde vänta.
Solens strålar drog dig uppåt som en blomma.
Du visste inte längre vad rädsla var.

Du fick bråttom.
Gjorde dig av med skuggornas bagage och sprang.
Inte på flykt, utan ur en iver att verkställa ditt livsverk.

Du visste att den sanna friheten skulle finna dig.
Att din inre övertygelse skulle öppna ditt hjärta, öppna många hjärtan.
Du visste att du kunde flyga, utan någon annan kompass än den inre.

Du kastade dig ut och flög!

 

Förändring sker i små medvetna steg

Igår delade jag ett fem år gammalt inlägg för att jag blev påmind om min egen resa och den utveckling som skett genom förändring i små medvetna steg.

För åtta år sedan var jag otränad, trött, deprimerad och orkeslös. Jag tröståt, slarvade med kosten, sov för lite, hade ett jobb jag inte trivdes på, kände mig otillräcklig och tyckte att livet var orättvist. Plötsligt kom jag till en punkt då jag kände att nu får det vara nog! Jag måste ta tillbaka makten i mitt liv och se till att må bättre.

Mitt första medvetna steg var att med hjälp av en Facebookgrupp där Olga Rönnberg drog i gång en jeansutmaning, börja sortera i vad som inte fungerade i mitt liv. I utmaningen skulle man ta en startbild, med jeansen på, för att 8 veckor senare ta en ny bild och få ett kvitto på insatsen man gjort.

En stor förändring låg just i kosten. Jag slutade att hetsäta knäckemackor till mellis på jobbet, bara ta en portion mat och inte småäta på kvällarna.  Sedan la jag till mer saker, såsom gruppträning och dagliga promenader.

Det ena ledde till det andra, och jag bytte jobb, fick mer energi, eftersom jag mig själv på större allvar. Jag förstod att jag var viktigast i mitt liv. Mina barn var vid den här tidpunkten små, knappt 2 och 5, en intensiv period på så många sätt. Just därför var det extra viktigt att jag satte mig själv högre upp på listan.

Plötsligt började jag styrketräna flera dagar i veckan, gick med i olika utmaningar för att få pepp och stöd  i grupp. Jag började också att springa, något jag aldrig trott att JAG skulle göra, jag som hatat att röra mig fort. Det fina är att när man lyssnar till kroppen och låter den visa vägen så står man plötsligt och upptäcker att man blivit något man inte trott om sig själv, tex löpare, eller yogi, eller gymråtta. Det vat då jag kom på #kroppenärfantastisk När jag började uppskatta min fantastiska kropp och allt den har gjort för mig, allt den gått med på att göra och utmaningar jag gett mig. För mig handlar det inte om utseende eller att gå ner i vikt, det handlar om kroppen i helhet och allt den gör för och med oss. Det var också vid den tiden mitt intresse för kroppen växte sig större och jag gick utbildningar, för att stilla mitt intresse och nyfikenhet. Inte visste jag då att jag idag, fem år senare skulle stå på egna ben som Personlig Tränare och alla andra kostymer jag bär.

Jag har under dessa år provat ett gäng olika dieter och sätt att äta på, till att landa i att äta mat som ger mig och min kropp bäst förutsättningar för det liv jag vill leva. Jag njuter av vällagad näringsrik vegetarisk mat, ett glas vin då och då, lördagsgodis i form av smågodis eller en dadelboll, efterrätter gjorda på avokado och bönor eller fyllda med vitt socker. Det finns inga pekpinnar eller måsten, mer än att äta frukost, lunch, mellis, middag och kvällsmål – för det vill min kropp ha.

Helheten och delarna i den är avgörande, att livspusslet inte skaver, att man får sova (för min del minst 8 timmar/natt), vara i naturen, äta näringsrik mat, röra på kroppen varje dag, skratta, umgås med vänner och familj, ha ett jobb man trivs med, ha saker inplanerade att längta efter.

Det är inte lätt, det har jag erfarit den hårda vägen, tre gånger har jag kört över mig själv och för hårt och varit sjukskriven pga utmattningssyndrom. Kom ihåg att det är du som är kapten på din båt, att du är viktigast i ditt liv och att det inte finns någon annan som är just Du!

Idag är jag mindre hård mot mig själv, jobbet med att älska sig själv i allt som är jag fortgår, och jag har en ödmjukare inställning till både mig själv och min omgivning. jag får ofta höra att det lyser om mig, att ögonen glittrar och det gör mig glad, men jag har även dagar då jag bara vill dra täcket över huvudet och stanna kvar i sängen, då kan jag välja att göra det och tycka lite synd om mig för att sedan resa mig upp igen.

Förändring sker i små medvetna steg!

Navelbråck, pre- & postop

Förra sommaren bestämde jag mig för att ta hjälp med mina två problem, att jag inte kunde hålla tätt ordentligt och mitt misstänkta navelbråck.

Jag blev remitterad till Danderyd och fick mitt navelbråck konstaterat och tid för operation, redan i oktober förra året. Jag valde att avstå den tiden, då jag först ville göra min TVT och sedan återhämta mig från den. Jag hade 12 månader på mig efter min undersökning att tacka ja och boka en tid, så jag planerade för att få en tid under sommaren, för att slippa vara borta från jobbet alltför mycket.

I mitten av juni var det dags, och jag var väldigt nervös inför ingreppet. Tänk om det blir värre efteråt än innan, behöver jag verkligen göra detta… Min kirurg och alla de jag mötte på sjukhuset var helt fantastiska. Det var en dagoperation, jag fick fasta 8 timmar innan, och åka hem samma dag. Jag valde att få lugnande medel under operationen och var hela tiden medveten om min omgivning men kunde inte prata eller röra mig.

Problemen jag har haft med mitt bråck är dels en öm och obehaglig känsla i naveln, och en oro över att få en fot/hand in i magen. Jag har framförallt fått “peta in” magen i bråcket (öppningen) flera gånger om dagen. Det visade sig att det som stack ut genom bråcket var tarmkäxet, och att det var orsaken till mitt obehag. Tarmkäxet är ett av våra inre organ, som är fullt av blodkärl, lymfsystem och nervtrådar. Det fäster mor bukväggen och stöttar våra tarmar bla. När kirurgen efteråt berättade för mig att hon förstod mitt obehag och att det var bra att jag gjort operation, släppte mina skuldtankar och känslan om att jag bara inbillade mig mina problem. Jag har haft mitt navelbråck så länge jag kan minnas och enda gången jag inte haft känningar av det, har varit under den senare delen av mina två graviditeter.

Iochmed mitt arbete så blev jag sjukskriven i tre veckor efteråt, med restriktionerna att inte belasta magen alls de två första veckorna. Det var det mest utmanande efteråt – att inte koppla på magen när man ställer sig upp, köra bil, bära matkassar, skrattar… Rörelse för att hjälpa läkningen är bra, så promenader med Lufsen fungerade fint (efter ett par dagar, och han kände av min status och drog inte alls i kopplet) Kroppen talade tydligt om när jag inte var redo för något, för då blev jag trött.

Jag hade lite problem med omplåstringen samt ett stygn som vänt sig inifrån och ut. Därför fick jag åka till min vårdcentral vid två tillfällen och få hjälp med omplåstring samt borttagning av stygn. Allt har sett fint ut och mitt ärr ligger fint vid navelns ovansida.

Jag återupptog träningen igen efter fem veckor (förutom mina promenader och vandringen). Mitt fokus har varit att koppla hjärna – nerver – muskler samman igen efter att hjärnan fått “stänga ner” området. Det är inte lätt och bland det svåraste som finns. Att veta vad man ska göra, hur det ska kännas men inte lyckas åstadkomma det på en gång. Rörelser kan vi alla göra med vår fantastiska kropp, att medvetet göra de från kärnan är desto svårare. Jag märker tydligt av var det är jag har mina utmaningar och blir “nervtrött” efter en stunds arbete – men det går framåt! Glädjen över att få känna svettlyckan, endorfiner, galen träningsvärk och märka av progressionen är u n d e r b a r!

Även om jag har kunskapen om vad och hur jag ska göra med min rehab är det fantastiskt att få träna med ett proffs hemma vid skärmen, via Yogobe. Här finns det ett gäng med klasser att göra, med fokus på att stärka sig själv inifrån och ut, tex med MammaMages grundare Katarina Woxnerud.

Så här 7 veckor efter operationen är det fortfarande ovant vid att magen är “hel” och vanan med att smeka mjukt över naveln för att känna om jag behöver “peta in” börjar så sakta att försvinna. Jag ser med spänning framemot att få fortsätta utmana mig och min kropp och imorgon är det dags för mig att jobba som klient med en egen PT – wihoo!

Hoppa, livet kommer att fånga dig!

Hoppa, livet kommer att fånga dig!
Det är vad jag lever efter och tror på – att livet tar emot mig, nu när jag hoppar. Tidigt i våras fick jag en fråga, blev smickrad och glad, rädd och tveksam. Beslutet har mognat och landat, och i maj bestämde jag mig för att tacka JA. Om exakt en månad kommer jag att vara min egen…!

Hoppa, livet kommer att fånga dig!

Från och med 1/9 kommer jag att arbeta som Personlig Tränare på en nyöppnad studio i Silverdal. En plats för närmre relationer och plats för både svettiga och utmanade eller lugna och kravlösa pass med PT, ultralöpare, yogis och coacher. Jag kommer att få utrymme till att göra än mer av vad jag brinner för, i en mindre studio och lugnare miljö. Det ställer stora krav på mig att fortsätta leverera och utvecklas själv och jag kommer även att ha lite mer tid till det!

Jag släpper inte mina klasser på SATS helt och hållet – och kommer fortsätta att hålla min favoritklass på söndagar och kunna hoppa in som vikarie ibland. Det känns som en otroligt fin mix, och jag förlorar inte helt fotfästet till den plats där jag sått mitt frö till att bli instruktör och PT.

Vill du veta mer om nya studion och allt vi erbjuder – kolla in Studio P.E.P.P

Efter TVT-operation

Jag har fått frågan, vad gjorde jag efter TVT-operation? När började jag träna och hur såg min träning ut?

Hur kroppen reagerar efter ett ingrepp verkar vara olika, hur snabbt man återhämtar sig och hur länge man känner sig öm och stel. För min del så släppte stelheten i ljumskar allt mer, och dag 4 efter op så slutade jag med smärtstillande.  Jag var i rörelser kortare stunder varje dag, framförallt eftersom vi har en hund som behöver komma ut. Han fick gå ut oftare och kortare än vanligt, min kropp fick avgöra tempo och distans.

Jag började att arbeta igen dag 5 efter op och då fick mina klienter själva bära/släpa/dra utrustningen. På kvällen höll jag min första klass, en BodyBalance, och det var lite för tidigt på. Kroppen hängde inte med, jag kände stor skillnad i min högra och vänstra sida samt var svag från ljumskarna och ner. Såklart – då ingreppet gått genom hud, bindväv och muskler i ljumskarna. Det tog några veckor till innan jag kände att jag hade kontroll igen.

Min återträning bestod de första 3 veckorna av knip och bäckenbottenaktivering samt djupa magen – varje dag. Det var tydligt att jag kopplade på fler och ytliga muskler ett bra tag, och jag fick återigen lära om kroppen hur den ska arbeta. När jag började styrketräna igen hade jag extra fokus på rumpa och lår. Då blev det tydligt att min vänstra kroppshalva inte hade lika bra kontakt som den högra, så extra mycket kärlek till vänster sida gav jag mig. Övningar som tvingade kroppen att vara unilateral och med aktivering av djupa magen.

  • gummibandsaktivering för sätet: musslan, musslan mot vägg, klockan ståendes, krabbgång
  • diamanten (ligga på mage, pressa hälar mot varandra och lyfta upp benen)
  • hälindrag på golv, eller på boll
  • enbensböj i TRX (min bästa övning för att få kontakt och inte använda det bakre benet)
  • höftlyft på två bänkar, båda benen och ett ben i taget
  • lyfta kettlebell med fot upp och ner på steplåda
  • sitta ner/stå upp på steplåda
  • marklyft med kettlebell

Jag firade min 1 månads dag efter op med att delta på en PrformanceHiIntensity klass – mycket flås genom att hoppa och springa, någon dag senare sprang jag mina första intervaller på löpband – jag kissade inte på mig! Fatta vilken lycka!

Så för min del var det lugn start och återträning, fokus på säte, höft och lår samt bäckenbotten och djupa magen innan jag började belasta kroppen både med vikter och genom hopp. Varje dag kniptränar jag och det är en naturlig del av min vardag att göra. Det som är kvarstående efter min op är två små ärr i ljumskarna, vilka till en början kändes av i huden, men nu så syns det bara som små streck på huden. Hur coolt!?

Du kan läsa mina tidigare inlägg om Vägen till TVT-operation och TVT-operation. Tveka inte att höra av dig om du funderar över något – du är inte ensam om att lida i det tysta, men kanske kan det få ett slut genom att vi pratar öppet om våra förlossningsskador och slutar att skämmas för våra kroppar <3

Vägen till TVT-operation

Något av det största som hände 2017, var att jag bröt med skammen! Jag bestämde mig under min semester, och en av de löpturer jag var ute på i det norrländska skogarna, att nu får det vara slut med att kissa på mig. Där började vägen till TVT-operation.

Ingen har vetat om mitt besvär, om att jag inte lyckats hålla tätt när jag springer, hoppar, dansar eller ibland när jag varit riktigt kissnödig. Inte ens min man har vetat, då skammen över detta varit så stor. Jag var på väg att ta tag i detta under 2014, men kom aldrig till skott.

Så i flera år har jag lidit i det tysta, smugit ner i tvättstugan för att snabbt tvätta upp nerkissade träningskläder och sedan ställt mig i duschen. Jag har också slutat med den typen av träning som “provocerat” min bäckenbotten, så min älskade dans och löpning samt högintensiva klasser har fått stå tillbaka då jag känt mig så misslyckad. Trots knipträning och kunskapen om hur kroppen fungerar har jag inte blivit bättre.

Efter en “misslyckad” runda då bäckenbotten inte orkade stå emot bestämde jag mig – nu får det vara nog! Jag vill INTE kissa på mig mer. Direkt när vi kom hem ringde jag till min vårdcentral, fick ganska snabbt en tid och mötte en läkare som generat skickade mig till gynekologmottagningen. Ny läkartid och en specilaist som inte förstod varför jag var hos honom – han kunde inget om den typen av besvär, “nu när du ändå är här kan vi lika gärna göra en kontroll” Ehh, ja absolut… I ett redan utsatt läge få ett bemötande som inte kändes bra, men som ledde till att en remiss skickades till Cevita Care.

En månad av så mycket tankar, ångest, skam och tankar som, de kommer skicka hem mig med knipträning och be mig komma tillbaka för att visa att jag knipit mig fri. Gråtandes hos en underbar läkare fick jag berätta min historia, hon ställde många frågor och jag kände att jag var i goda händer. Hon undersökte mig och när jag klätt på mig igen sa hon de förlösande orden: “Du är trasig och det är inte konstigt att du upplever problem med läckage!”

Jag grät, hon grät och jag kände frihet! Fri från skam! Efter den dagen har jag pratat öppet om mitt problem, i sociala medier och med nya och gamla PT-klienter på jobbet. Jag är tacksam över möjligheten det gett mig att hjälpa andra kvinnor att äntligen få den hjälp de behöver, efter att jag själv slutit fred med skammen!

Från beslutet om att söka hjälp till operation, tog det knappt 4 månader.
Hur min TVT-operation gick kan du läsa om här, vägen efter TVT-operation kommer i eget inlägg!