ToppLoppet 2013

Igår var det Topplopps-dax (loppet får räknas som det tredje passet i #RRS10 = 30 min långspass)! Loppet gick inte som jag planerat och min dröm om att persa (slå 24:34 från årets Vårrus) kände jag vid 2km att jag och min kropp inte skulle klara av. Jag försökte trycka på i steget, lyfta blicken och andas – jag gjorde allt vad kroppen orkade med och tiden blev 25:27

Jag har försökt komma på orsaker till varför kroppen inte kunde ge mig det jag ville. Jag tror det är en kombination av fler anledningar:
– för lite sömn senaste veckan (tentan)
– stressad kropp (tentan)
– alldeles för lite vila inför att kunna persa (backintervaller i torsdags, SS i onsdags, intervaller i tisdags)
– jag har inte tränat för att prestera på 5km utan på 10km (långsammare tempo)
– värmen, jag presterar bäst i svalare temperatur och syresatt luft

Förutom att tiden inte blev så bra som önskat var det en kul löparfest! Vacker inramning i Hagaparken, vackert höstvarmt väder, grymt bra arrangemang av ToppHälsa, fin goodiebag och peppig underhålling längs med hela slingan! Det ger mig såå mycket energi och ett stort flin vid varje station av underhållning! Detta är ett lopp att springa för att njuta av omgivningen och underhållningen! Banan är ganska kuperad och en hel del backar med blandat underlag.

Jag och mina tjejer i laget 3H (6 löpare springer 3 mil under tre timmar) hade kul tillsammans på picknick-filten efteråt och fick i oss wraps, nötter, choklad och äpple som vi fick i vår picknick-korg (läs påse!). Jag hade med mig en stor termos med kaffe, men den åkte jag visst hem med oöppnad…! Förlåt tjejer 🙂
image

Största behållningen av loppet är löparfesten, träningsglädjen och gemenskapen med mina vänner! Vi kör igen nästa år, och kanske något mer lopp tillsammans! Tror jag ska tänka om till kommande lopp och bara hänga med, fråga kroppen om lov och njuta!

Förra årets ToppLopp kan du läsa om här.

#RRS10 andra passet

Vilket skönt avbrott i mitt skrivande av hemtentan dagens pass var! Luften var syrerik efter allt regnande och solen tittade försiktigt fram bakom vita moln – perfekt löparväder alltså! Dagens pass i Röhnisch Running School innebar bakintervaller! Älskar att hata dom, eller nåt! Det är apjobbigt för stunden men känslan efteråt är den allra bästa – hej hej runners high 🙂

Så här var dagens pass:
Välj ut en backe som tar minst en minut att springa uppför.
Värm upp 10 minuter till backen, långsam jogg.
Spring uppför 60 sekunder, jogga / gå ner. Upprepa 4 gånger.
Spring uppför 45 sekunder, jogga / gå ner. Upprepa 4 gånger.
Spring uppför 30 sekunder, jogga / gå ner. Upprepa 4 gånger.
Blicken upp, brösta upp dig, fram med höften.
Nedvarvning 10 minuter, långsam jogg.

Jag fick hjälp av mannen min att hitta en passande backe, tillräckligt lång och med bra stigning! Jag gick ut liite för hårt i uppvärmningen och drog på mig en syreskuld som jag kände av allra mest i mellanintervallerna. Jag behöver öva på att lugna ner mig 😉 Men det är ju så kul när kroppen svarar och jag känner att jag kan!
image

För att hålla koll på antalet intervaller så lägger jag en sten vid foten av backen, en efter varje intervall. Skönt att slippa tänka och hålla räkningen i huvudet – istället kan jag fokusera på löpsteget och hållningen, att andas rätt!

Nu blir det yoga och foamroller för att mjuka upp mig inför lördag – då ska jag persa på Topploppet tänkte jag 😉 Ses vi där?

Dagen efter Tjejmilen 2013

Vilken upplevelse jag var med om igår! Många intryck, känslor men framförallt möten i mitt hjärta bär jag med mig! Det jag var nervös för innan loppet – att magen skulle tjorva infriades inte! Däremot var värmen min (och alla andras!) stora motståndare. Innan start höll jag mig i skuggan så mycket jag kunde, drack vatten och under loppet fyllde även på vid en av vätskestationerna.

Trots det svarade kroppen starkt på värmen, inte till min fördel. Mitt mål om sub55 infriades inte då min sluttid blev 55:27 Dubbla känslor inför det resultatet. Jag vet att jag inte kunnat krama ur mer ur kroppen, inte utan att ha riskerat att svimma längs vägen. (vilket mååånga tjejer gjorde under och efter loppet!) Jag är nöjd över att ha springit mitt livs första Tjejmilen, med bra uppladdning gällande träning, sömn och mat – de komponenter jag faktiskt kan påverka. Att jag startade i en sen grupp, med många långsamma löpare framför och klarblå himmel med sommarvärme är inte något jag kan göra något åt, mer än att hantera det mentalt!

Under själva loppet njöt jag av att höra allas fotsteg och den vackra inramningen! Kroppen kändes ganska pigg och benen tog lätta steg, fram till ca 7 km. Då började känna mig rejält påverkad av värmen, men trodde ändå att jag skulle komma i mål under 55 min. Backarna reflekterade jag inte ens över, varken uppför eller nerför. Försökte ta med mig farten och inte bromsa upp. Det svåraste var att ta sig förbi de andra lite långsammare löparna.

Något jag är besviken på är publiken! Hur kan det komma sig att man åker in för att titta och stå i  värmen och INTE hejja/peppa på alla löpare? Skärpning! ALLA som springer behöver och förtjänar publikens stöd – annars kan man låta bli! De få som faktiskt peppade oss fick mycket gensvar och jag vinkade glatt åt dom då det gav en skjuts i sinnet! Tack!

Väl i mål stapplade jag fram till funktionärerna som delade ut medaljen, vatten och banan. Sen satte jag mig ner och pustade ut, totalt slut i kroppen och tagen av värmen. Vattnet hällde jag ut på min varma kropp och bananen åts upp snabbt! Jag visste då att jag inte klarat mitt mål och försökte processa det mentalt. Tackade min kropp tillslut för att den faktiskt tog mig igenom ett lopp med de omständigheterna, och kände mig revanschsugen. Jag VET att jag kan och ville så gärna visa det, nästa år!
image

Det som jag starkast bär med mig är alla de möten med fina tjejer innan loppet! Jag fick hänga med sköna Lisa, sprang på Sussi, snacka med Sofy, Milla, Linda, Clara och Annika. Dessutom träffade jag min gamla barndomskompis jag inte sett på tjugo år – så jäkla kul! Jag får gåshud nu när jag skriver det!
image

image

En reflektion till nästa lopp jag anmäler mig till, behållningen är faktiskt allra störst om man har någon att dela den med. Så nästa år, springer jag gärna Tjejmilen med sällskap!

Tankar inför mitt livs första Tjejmilen

Det är mindre än ett dygn kvar tills det smäller! Tänk vad fort det gått, sen den där dagen i mitten av mars då jag fick för mig att anmäla mig till mitt livs första millopp. Jag har tagit mig ut ur bekvälighetszonen big time! Utforskat längre distanser, sprungit snabbare, långsamt, sprungit kräkjobbiga intervaller – ute, plant, i backar och på löpband! Allt för att förbereda mig på vad som väntar imorn!

Jag ser såå framemot spänningen som kommer darra i luften, förväntan, nervositeten, träningsglädjen, att se alla förväntansfulla tjejer som är där för samma sak (mer eller mindre 😉 ) Jag har försäkt ge min kropp de bästa förutsättningarna inför loppet, med vila från träning sen i onsdags, flödat yoga för att mjuka upp och rullat på foamrollern för egen-massage. Nu är det bara sömnen och maten kvar innan startskottet! Jag hoppas såå att min mage samarbetar med mig under loppet, för det är det enda jag är nervös inför (och värmen). Målet med loppet är att njuta, insupa och springa på sub55! Jag ska springa utan musik eller podcast – vilket jag alltid har när jag springer själv. Men imorn vill jag vara i loppet, känna energin och höra mina medlöpare.

Tidigare idag var jag till Östermalms IP för att hämta ut min nummerlapp. Med mig hem hade jag inte bara den fina goodiebagen, utan även ett par nya helgjutna skoinlägg som jag köpte till bra pris på Intersport (som är en av sponsorerna)! Dessa kommer jag inte använda imorn, då man succesivt ska vänja sig, men jag har höga förväntningar dom!
image

Jag undrar hur långt mitt nästa lopp kommer vara…!? Ja, förutom Topploppet om två veckor 😀

Backintervaller

Igår damp det ner ett startbevis till Tjejmilen…! Gahh vad fort det har gått sedan jag gjorde min anmälan…! I informationsbladet som medföljde fanns tips på hur man kan lägga upp sin träning fram tills 7/9. Jag har ju liksom “bara” kört långpass och intervaller, men glömt bort den dära backen… Så ikväll var det bra läge för att köra just backintervaller.
image

Jag joggade lätt till ett spår i närheten, inte vilket spår som helst – ett jäkligt backigt sådant. Stigningen var mellan 60-70 m. Hade sett ut en backe att köra 10-12 intervaller i 30 sek, men fick tänka om då jag upptäckte att det var rullstensås! Alltså stora stenar och en massa grus. Mjölksyran-Linda 1-0 Jag piskade backen 7 x 30 sek och joggade sedan vidare till en annan backe, med gräs. Där sprang jag 8 eller 9 x 25 sek innan jag tog en omväg hem för lite nedjogg och få ur mjölksyran! (nästa gång ska jag lägga en sten för varje intervall vid backens början!)

Jag kände mig som en gasell när jag skuttade upp för backen, ok kanske inte de sista metrarna då var jag mer som en flodhäst i stegen, men jäklar vad häftig kroppen är! TACK! När pulsen skenar och man tror att man ska kräkas, svimma, eller dö i backen och klockan piper försvinner känslan och pulsen sjunker snabbt igen. När man vet att det bara är en halv minut av ens tid innan man får “vila” igen. Så. Jäkla. Gött!

imageHade sällskap av ett gäng sniglar – tack för peppen ni gav 😉

 

PB på milen

Ikväll var planen att dra ut på mitt “långpass” på 12 km som jag i vanliga fall springer med sällskap. En mysjogg i prattempo. Ikväll var jag utan sällskap och tänkte dra på i tempot och se hur kroppen svarar.

Planen var att ta mig under 55 min på 10 km och det gjorde jag! 54:34 blev tiden och jag är så jäkla nöjd och stolt över mig själv och min fantastiska kropp! TACK! Kvällen var magisk, med skön luft efter dagens regn och åska, alldeles rosa himmel och vackert ljus i skogen. Nu vet jag att jag kan springa i 5:30 tempo utan att dö 😉 Bådar gott inför Tjejmilen! Tänk vad häftig kroppen är om man vågar tro på sig själv och utmanas! I våras hade jag aldrig trott detta om mig själv! Att jag tillochmed njuter av att springa – galet häftigt!
image

Fler lopp!?

Kom på igår att det kanske vore bra att börja träna på sträckor som är längre än mina 8km jag myser mig fram på. Nu vet jag ju att all träning jag gjort gör att jag kan pressa mig och min kropp till att hålla ett sub 5min-tempo i 5km! I september väntar ju Tjejmilen och det vore ju kul om jag kunde gå i mål på sub55… Har nog “hittat” en bra sträcka som erbjuder varierat underlag och en del vackra omgivningar – för att nöta fram km efter km på asfalt gör. jag. inte! Iiiie, lite nervös är jag allt, att gå från mysiga 8km till långa 13km – men allt (nästan) sitter i huvudet. Klart jag fixart!

Sen stundar ju Topploppet i höst med! Förra årets lopp och genomförande med mitt lag 3H var en hit och jag hoppas på en repris, kanske med lite nya lagmedlemmar, eller rentav två lag!? Jag hade glömt att jag då, sent på hösten satte mitt dåvarande PB på 25:23! Vill du springa med mig – lämna en kommentar!!

Vårruset 2013

Wow vilken kväll det blev ute på gärdet igår! Vart ska jag börja..!? Jag hade bildat lag med Ida och fyra tjejer till. Tråkigt nog fick Alfva hoppa av pga sjukdom och jag saknade Dig! Tog en liten runda för att kolla in sponsortälten och plötsligt står Jeanna framför mig, vi kramades och peppade varandra. Sen kom Annika fram till vår picknickfilt och vi kramades och lovade att springa snabbare än vi gjorde i terrängloppet, två veckor tidigare!

Linda och jag skulle springa i tidtagningsklassen och tog följe. Först en obligatorisk kisspaus – i skogen tillsammans med många andra vårrusare, då kön till bajamajorna var alldeles för lång. Åhh vad vi skrattade där alla helt sonika satt och kissade “tillsammans” i skogsbrynet 😀

Lite skön uppvärmning till Friskis & Svettis och jag ställde mig bland de första i startledet i den första starten klockan 19. Hade gjort en låtlista tidigare under dagen och tack vare “Black and gold” sprang jag min första km på drygt 4 min…! Alldeles för fört för att orka hålla hela loppet. Tänkte att till nästa km-skylt ska jag hålla ett 5 min tempo, och så där tänkte jag till varje nästkommande skylt. Med det i bakhuvudet förstod jag att jag skulle springa i mål under 25 min… Kroppen var pigg och stark, backarna uppför gick vädligt bra och nerför vågade jag ta fart med hjälp av höften. Hade koll på min puls och när jag i kroppen kände att jag sprang för fort kunde jag kika på pulsklockan och få ett kvitto på att så var fallet. Då kunde jag dra ner lite på tempot och pulsen gick ner till en behaglig nivå. Jag kände att i detta lopp skulle det inte finnas energi till att kunna spurta in på slutet, men när jag såg klockan och att den visade 24:30 kom ett glädjerus och jag orkade iallafall spurta sista 20 meterna!

Jag gick i mål på 24:34 – nytt personbästa och kom på 231 plats! Jag förbättrade min tid med fem minuter från förra årets lopp! TACK min fantastiska kropp som tog mig igenom detta, med en känsla av njutning, glädje och mental styrka! Jag har nog även Sofias träningsupplägg under januari till mars att tacka för att löpningen går så mycket lättare nu än förra året!

Hög på livet och prestationen, Linda persade oxå, väntade vi in de andra i laget och åt picknick tillsammans i solen. Att umgås med tjejer vilka man känner från bloggvärlden, vara omgiven av 15 000 andra tjejer som alla ska göra samma sak, känna energin i luften och njuta av kroppen är så häftigt! Jag kommer leva på denna kväll länge 😀

TACK tjejor – vi var grymma igår!

image

Två otroligt nöjda Lindor som persade på 24:32 och 23:52!