Ett inlägg om den nakna sanningen…
Ni som följt mig ett tag vet att jag kämpat med att komma i form, äta GI, LCHF, kört FitnessFighten mm allt för att bli mer nöjd mig själv och min kropp. När jag tog tag i detta (för sjuttioelfte gången) i januari förra året vägde jag närmre 70kg och idag är jag nere på 62. Under FF i januari i år kom jag snubblande nära 60kg gränsen..! Men alla dessa dieter och träningsutmaningar jag kört har liksom inte funkat i längden… Varför – för att jag är en känsloätare. Att träna är lätt för mig – jag älskar att träna och längtar alltid till mina pass! Mitt matintag är mitt stora problem och något jag kommer få jobba med hela mitt liv…
Jag hanterar mina känslor med mat, trots all kunskap jag har, allt jag vet är bra för mig och min kropp – det sätts ur spel när jag är uppfylld av känslor som behöver dämpas… De senaste veckorna har jag gått upp två kilo pga känslostorm. Det är som om mitt sinne tas över av en demon och jag ser min hand slinka ner i godisskålen, kakfatet, skåpletar i skafferiet och stoppar det i min mun. Ångest över vad jag gjort, mår ännu sämre, äter lite till och tänker att imorgon ska jag göra rätt…
Min vikt och mina mål kommer inte att förändras eller nås om jag inte börjar jobba med mig själv på insidan… Visst jag kan anlita en pt, dietist, hoppa på FF igen osv men om jag inte jobbar med mig själv kommer det bara hålla en kort period.
Jag behöver hitta strategier som funkar för mig när känslorna “tar över”. Någon som har tips på bra böcker, bloggar eller liknande!?
- äta allt sittandes, utan störande inslag (såsom iPhone/dator)
- njuta av varje tugga – istället för att “kasta” i sig
- dricka vatten när sötsuget sätter in
- ta en “paus” och fundera över varför jag vill äta något
Min kropp bär mina känslor, det ingen ser att gör, syns på min kropp!
Hoppas att detta inlägg ska hjälpa mig att få rätsida på det här, att någon har liknande erfarenheter och vill dela med sig av tankar och tips…….
Du är verkligen inte ensam, jag tror det är ett väldigt vanligt problem. Kanske för att vi alltid lockades (iaf jag) med bullar och saft när man var liten hos mormor? Mitt bästa tips är att börja göra något annat när suget faller på, det brukar kunna avleda i alla fall mig en stund. Och den stunden innebär många kalorier i slutändan.
Ja, det där stämmer så mycket in på mig också. Jag vill gärna ha något i munnen för det gör mig lugn eller nåt. Jag njuter verkligen då. Det är jobbigt dagar som dessa när jag är hemma med sjukt barn, för då finns allt som lockar så nära. Försöker verkligen att hålla stenhårt på att inte småäta även om mitt småätande nuförtiden innehåller klart bättre alternativ än tidigare.
Som jag själv skrivit, välj bra alternativ, bubbelvatten gillar jag så det brukar jag försöka dricka. Borsta tänder och ventilera som nu hur du känner!
Kramar
Jag känner också igen mig. Men har egentligen inte så många andra råd att ge än dem du redan vet om.
Stress och trötthet är utan tvekan mina två största bovar. Om jag sover dåligt en natt (vilket ju inte är så ovanligt när man har småbarn) och sen inte har 100% planering på matintaget dagen där på så blir det småätning/fika/onyttugheter mest hela dagen.
Ja, som Alfva skriver tror jag att det här problemet gäller typ alla. Annars hade nog inte problemet med övervikt varit så stort som det är 😉 (nu är ju inte du överviktig, men hoppas du förstår min poäng!) Jag är precis likadan jag med! En liten promenad tycker jag kan hjälpa ibland om man blir sugen. Frisk luft, något att göra och man kommer bort från onyttigheterna!
Pingback: Återblick 2012 april-juni | Härliga Var Dag