My year of running!

I november 2017 och juni 2018 genomgick jag två operationer. Den första var en sk TVT operation då jag fick hjälp med en förlossningsskada som orsakade ofrivilligt urinläckage. Du kan läsa mer om den operationen och tiden efter. Den andra operationen var en dagoperation då jag fick mitt navelbråck åtgärdat, antagligen något som jag haft sedan jag var liten, men som förvärrades av en uttöjd mage under mina graviditeter. Du kan läsa här om den operationen.

Jag ska nu återta löpningen, läckagefri och prestationsfri!! Jag har därför bestämt att 2019, ska bli my year of running! Jag tänker att jag vill springa några lopp under året, och lärdomen från när jag sprang senast är – jag vill springa tillsammans med någon och inte köra solo.

Jag vill anmäla mig till minst ett 5k och ett 10k lopp, samt avsluta med antingen Stockholm Halvmaraton eller Halva Lidingöloppet i höst. Jag har spanat på Urban Trail, Gropen extreme (som är ett hinderbanelopp i lag) och vill absolut ha revanch på Tjejmilen, från 2013.

Ett lopp jag länge velat förtränga pga skam, men som jag nu verkligen vill göra igen och denna gång utan att vara nerkissad vid målgången.

my year of running_2

Vilka lopp ska du springa, eller rekommenderar du? Finns det något vi kan springa tillsammans?

Navelbråck, pre- & postop

Förra sommaren bestämde jag mig för att ta hjälp med mina två problem, att jag inte kunde hålla tätt ordentligt och mitt misstänkta navelbråck.

Jag blev remitterad till Danderyd och fick mitt navelbråck konstaterat och tid för operation, redan i oktober förra året. Jag valde att avstå den tiden, då jag först ville göra min TVT och sedan återhämta mig från den. Jag hade 12 månader på mig efter min undersökning att tacka ja och boka en tid, så jag planerade för att få en tid under sommaren, för att slippa vara borta från jobbet alltför mycket.

I mitten av juni var det dags, och jag var väldigt nervös inför ingreppet. Tänk om det blir värre efteråt än innan, behöver jag verkligen göra detta… Min kirurg och alla de jag mötte på sjukhuset var helt fantastiska. Det var en dagoperation, jag fick fasta 8 timmar innan, och åka hem samma dag. Jag valde att få lugnande medel under operationen och var hela tiden medveten om min omgivning men kunde inte prata eller röra mig.

Problemen jag har haft med mitt bråck är dels en öm och obehaglig känsla i naveln, och en oro över att få en fot/hand in i magen. Jag har framförallt fått “peta in” magen i bråcket (öppningen) flera gånger om dagen. Det visade sig att det som stack ut genom bråcket var tarmkäxet, och att det var orsaken till mitt obehag. Tarmkäxet är ett av våra inre organ, som är fullt av blodkärl, lymfsystem och nervtrådar. Det fäster mor bukväggen och stöttar våra tarmar bla. När kirurgen efteråt berättade för mig att hon förstod mitt obehag och att det var bra att jag gjort operation, släppte mina skuldtankar och känslan om att jag bara inbillade mig mina problem. Jag har haft mitt navelbråck så länge jag kan minnas och enda gången jag inte haft känningar av det, har varit under den senare delen av mina två graviditeter.

Iochmed mitt arbete så blev jag sjukskriven i tre veckor efteråt, med restriktionerna att inte belasta magen alls de två första veckorna. Det var det mest utmanande efteråt – att inte koppla på magen när man ställer sig upp, köra bil, bära matkassar, skrattar… Rörelse för att hjälpa läkningen är bra, så promenader med Lufsen fungerade fint (efter ett par dagar, och han kände av min status och drog inte alls i kopplet) Kroppen talade tydligt om när jag inte var redo för något, för då blev jag trött.

Jag hade lite problem med omplåstringen samt ett stygn som vänt sig inifrån och ut. Därför fick jag åka till min vårdcentral vid två tillfällen och få hjälp med omplåstring samt borttagning av stygn. Allt har sett fint ut och mitt ärr ligger fint vid navelns ovansida.

Jag återupptog träningen igen efter fem veckor (förutom mina promenader och vandringen). Mitt fokus har varit att koppla hjärna – nerver – muskler samman igen efter att hjärnan fått “stänga ner” området. Det är inte lätt och bland det svåraste som finns. Att veta vad man ska göra, hur det ska kännas men inte lyckas åstadkomma det på en gång. Rörelser kan vi alla göra med vår fantastiska kropp, att medvetet göra de från kärnan är desto svårare. Jag märker tydligt av var det är jag har mina utmaningar och blir “nervtrött” efter en stunds arbete – men det går framåt! Glädjen över att få känna svettlyckan, endorfiner, galen träningsvärk och märka av progressionen är u n d e r b a r!

Även om jag har kunskapen om vad och hur jag ska göra med min rehab är det fantastiskt att få träna med ett proffs hemma vid skärmen, via Yogobe. Här finns det ett gäng med klasser att göra, med fokus på att stärka sig själv inifrån och ut, tex med MammaMages grundare Katarina Woxnerud.

Så här 7 veckor efter operationen är det fortfarande ovant vid att magen är “hel” och vanan med att smeka mjukt över naveln för att känna om jag behöver “peta in” börjar så sakta att försvinna. Jag ser med spänning framemot att få fortsätta utmana mig och min kropp och imorgon är det dags för mig att jobba som klient med en egen PT – wihoo!

Efter TVT-operation

Jag har fått frågan, vad gjorde jag efter TVT-operation? När började jag träna och hur såg min träning ut?

Hur kroppen reagerar efter ett ingrepp verkar vara olika, hur snabbt man återhämtar sig och hur länge man känner sig öm och stel. För min del så släppte stelheten i ljumskar allt mer, och dag 4 efter op så slutade jag med smärtstillande.  Jag var i rörelser kortare stunder varje dag, framförallt eftersom vi har en hund som behöver komma ut. Han fick gå ut oftare och kortare än vanligt, min kropp fick avgöra tempo och distans.

Jag började att arbeta igen dag 5 efter op och då fick mina klienter själva bära/släpa/dra utrustningen. På kvällen höll jag min första klass, en BodyBalance, och det var lite för tidigt på. Kroppen hängde inte med, jag kände stor skillnad i min högra och vänstra sida samt var svag från ljumskarna och ner. Såklart – då ingreppet gått genom hud, bindväv och muskler i ljumskarna. Det tog några veckor till innan jag kände att jag hade kontroll igen.

Min återträning bestod de första 3 veckorna av knip och bäckenbottenaktivering samt djupa magen – varje dag. Det var tydligt att jag kopplade på fler och ytliga muskler ett bra tag, och jag fick återigen lära om kroppen hur den ska arbeta. När jag började styrketräna igen hade jag extra fokus på rumpa och lår. Då blev det tydligt att min vänstra kroppshalva inte hade lika bra kontakt som den högra, så extra mycket kärlek till vänster sida gav jag mig. Övningar som tvingade kroppen att vara unilateral och med aktivering av djupa magen.

  • gummibandsaktivering för sätet: musslan, musslan mot vägg, klockan ståendes, krabbgång
  • diamanten (ligga på mage, pressa hälar mot varandra och lyfta upp benen)
  • hälindrag på golv, eller på boll
  • enbensböj i TRX (min bästa övning för att få kontakt och inte använda det bakre benet)
  • höftlyft på två bänkar, båda benen och ett ben i taget
  • lyfta kettlebell med fot upp och ner på steplåda
  • sitta ner/stå upp på steplåda
  • marklyft med kettlebell

Jag firade min 1 månads dag efter op med att delta på en PrformanceHiIntensity klass – mycket flås genom att hoppa och springa, någon dag senare sprang jag mina första intervaller på löpband – jag kissade inte på mig! Fatta vilken lycka!

Så för min del var det lugn start och återträning, fokus på säte, höft och lår samt bäckenbotten och djupa magen innan jag började belasta kroppen både med vikter och genom hopp. Varje dag kniptränar jag och det är en naturlig del av min vardag att göra. Det som är kvarstående efter min op är två små ärr i ljumskarna, vilka till en början kändes av i huden, men nu så syns det bara som små streck på huden. Hur coolt!?

Du kan läsa mina tidigare inlägg om Vägen till TVT-operation och TVT-operation. Tveka inte att höra av dig om du funderar över något – du är inte ensam om att lida i det tysta, men kanske kan det få ett slut genom att vi pratar öppet om våra förlossningsskador och slutar att skämmas för våra kroppar <3

TVT-operation

I mitten av november var det dags för min TVT-operation, som utfördes av samma läkare jag träffade vid mitt första besök på Cevita Care. Operationen är en s.k. dagoperation och man får gå hem samma dag.

TVT – står för Tensionsfri Vaginal Tape och och är ett sätt att stödja upp urinröret genom att binda upp det och minska på trycket som orsakar läckage. För min del hade all knipträning av mina bäckenbottenmuskler inte gett resultat då mitt urinrör hamnat på sned efter någon av mina två förlossningar.


Jag hade tid på eftermiddagen och arbetade två timmar på förmiddagen, innan jag åkte in till S:t Görans sjukhus. På plats så fick jag ta min andra dusch med descutan och sedan ta på mig operationsstrumpor, linne och rock samt mössa. Sedan fick jag vila och vänta i min säng i nästan två timmar innan det var min tur att opereras. Jag hade då fastat sedan 07 på morgonen och var både hungrig, trött och nervös. Jag sov en timme och strax efter halv fem kom min läkare Maria för att förbereda mig på att det var dags. Tio minuter senare kom en sköterska och hämtade mig, jag kom in i salen där 7 personer befann sig, jag fick bedövning i min port i armen, andades långa djupa andetag och minns att jag frös oerhört. Tydligen så “försvann” jag för jag minns inget av de tio minuterna de tog, innan jag hörde mitt namn. Linda det är klart nu, nu får du resa dig upp! GICK tillbaka till mitt rum med hjälp av sköterskan, där jag var så trött och frusen, så jag sov lite till. Sedan var jag hungrig och fick in en tallrik av energität fika och dryck. En knapp timme efter min operation tog jag mig till toaletten för att kissa, det är “kvittot” på om man är redo att åka hem igen. Toabesöket gick fint och jag bad om att få bli utskriven. Får information om hur jag ska ta hand om mig kommande timmar, dagar och veckor och ska sedan gå till omklädningsrummet. Då svimmar jag och faller på golvet mitt i korridoren. Två sköterskor kommer springande och tar hand om mig, ger mig efedrin i benet och sedan får jag hjälp tillbaka till min säng. Sover en stund till och provar sedan igen – nu känns allt ok! Så jag byter om och stapplar sedan ut och möts av min man som skjutsar mig hem.


Jag har ganska ont, som kraftig träningsvärk i ljumskarna, och kan knappt styra över mina ben. De är både stela och ömma. Får hjälp att ta mig till sängen, av med kläder och tar mina smärtstillande tabletter. Somnar gott och vaknar nästa morgon, med mindre värk och stelhet. Kan tom gå halvvägs med barnen till skolan för att ta vår hund på promenad. Vilar sedan och för var 12:e timme har kroppen återhämtat sig dubbelt så bra. På femte dagen efter min TVT-operation känner jag mig nästan som vanligt, men har inte helt kontakt med musklerna i insida lår eller kan aktivera bäckenbotten isolerat.

Du kan läsa om mitt inlägg “Vägen till TVT-operation” här.
Ett inlägg om “Vägen från TVT-operation” kommer inom kort!

Vägen till TVT-operation

Något av det största som hände 2017, var att jag bröt med skammen! Jag bestämde mig under min semester, och en av de löpturer jag var ute på i det norrländska skogarna, att nu får det vara slut med att kissa på mig. Där började vägen till TVT-operation.

Ingen har vetat om mitt besvär, om att jag inte lyckats hålla tätt när jag springer, hoppar, dansar eller ibland när jag varit riktigt kissnödig. Inte ens min man har vetat, då skammen över detta varit så stor. Jag var på väg att ta tag i detta under 2014, men kom aldrig till skott.

Så i flera år har jag lidit i det tysta, smugit ner i tvättstugan för att snabbt tvätta upp nerkissade träningskläder och sedan ställt mig i duschen. Jag har också slutat med den typen av träning som “provocerat” min bäckenbotten, så min älskade dans och löpning samt högintensiva klasser har fått stå tillbaka då jag känt mig så misslyckad. Trots knipträning och kunskapen om hur kroppen fungerar har jag inte blivit bättre.

Efter en “misslyckad” runda då bäckenbotten inte orkade stå emot bestämde jag mig – nu får det vara nog! Jag vill INTE kissa på mig mer. Direkt när vi kom hem ringde jag till min vårdcentral, fick ganska snabbt en tid och mötte en läkare som generat skickade mig till gynekologmottagningen. Ny läkartid och en specilaist som inte förstod varför jag var hos honom – han kunde inget om den typen av besvär, “nu när du ändå är här kan vi lika gärna göra en kontroll” Ehh, ja absolut… I ett redan utsatt läge få ett bemötande som inte kändes bra, men som ledde till att en remiss skickades till Cevita Care.

En månad av så mycket tankar, ångest, skam och tankar som, de kommer skicka hem mig med knipträning och be mig komma tillbaka för att visa att jag knipit mig fri. Gråtandes hos en underbar läkare fick jag berätta min historia, hon ställde många frågor och jag kände att jag var i goda händer. Hon undersökte mig och när jag klätt på mig igen sa hon de förlösande orden: “Du är trasig och det är inte konstigt att du upplever problem med läckage!”

Jag grät, hon grät och jag kände frihet! Fri från skam! Efter den dagen har jag pratat öppet om mitt problem, i sociala medier och med nya och gamla PT-klienter på jobbet. Jag är tacksam över möjligheten det gett mig att hjälpa andra kvinnor att äntligen få den hjälp de behöver, efter att jag själv slutit fred med skammen!

Från beslutet om att söka hjälp till operation, tog det knappt 4 månader.
Hur min TVT-operation gick kan du läsa om här, vägen efter TVT-operation kommer i eget inlägg!